Genom filmen "pay" väcktes många tankar hos mig.
Vi förväntar oss mycket utav våra elever, vi vill att de ständigt ska utvecklas. Faller någon utanför ramen av det "normala" blir vi bekymrade (mina egna erfarenheter). Jag anser att det i dagens samhälle råder en form av hysteri kring diagnoser och dess vikt att behöva fastställa dem. Jag tycker att strävan efter dessa diagnos är ett tecken på okunskap kring ett normkritiskt förhållningssätt. Vad är det som säger att de elever som ses som icke "normala" bär ansvaret? Det kanske helt enkelt är så att vår undervisningen inte upplevs intressan och når ut till dessa? Jag tror det är skolan som skapar problem hos elever, inte tvärt om. Alla är vi olika och det är just det som gör oss unika. Som pedagog anser jag att du måste möta varje enskild elev som för den blir på bästa möjliga sätt. Visssa elever kanske tycker det är helt meningslöst att skriva berättelser men de skickar gladeligen mail och sms på fritiden. Borde inte vi pedagoger då ta tillvara på denna vetskap?
Exmepelvis går det ju att skicka ut läxor och veckomeddelanden osv. via sms eller mail. Det blir både miljövänligare men även en säkrare då lösa papper är lättare att hinna tappa bort innan de ens når mottagaren. Sms/mail når mottagren däremot direkt.
Jag vill avsluta detta inlägg med ett citat från Albert Einstein, "If you can´t beat `em, join `em!"
Känner man stor osäkerhet kring IKT i sin undervisning, ja, varför då inte engagera och ta hjälp av eleverna? Vygotskij förespråkar proximal utveckling där människan lär av varandra och jag tycker det jag nämt ovan är ett bra exempel på just en sådan utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar