Mycket talar för IKT och dess positiva inverkan på både utbildning och utveckling då elever i dagens samhälle är uppvuxna i ”Internetgenerationen”. Men de erfarenheter jag har är att den tekniska utrustningen i skolans verksamheter i många fall är obefintlig. I tider där ekonomin är dålig dras de ekonomiska resurserna in och kommunerna tvingas dra in på skolans budget. Den kommunen jag kommer ifrån drar ytterligare åt sin budget inför nästa läsår. De pedagoger jag mött i verksamheten är både stressade och uppgivna då pengar knappt finns till att köpa läromedel.
Både utrustning men även kunskap saknas för att utnyttja IKT är min mening. Dagens ungdomar även kallade ”digitala infödingar” tror jag kan mycket mer i många fall kring teknologin än deras pedagoger. Jag tycker inte det är rätt att sätta dagens pedagoger i denna sits. De får knappt någon utrustning eller utbildning/fortbildning men kraven ökar ständigt på dem. Språket ex. utvecklas ständigt via nätet. Något som den äldre generationen inte känner till, Lindqvist, Thorslund. Min fråga är, när ska unga och vuxna få en chans att mötas?
Jag tycker precis som du, dagens pedagoger hamnar i en rävsax. De har krav på sig att föra in IKT i sin undervisning med det saknas resurser och i viss mån kunskap kring IKT. Angående din fråga vet jag inte riktigt vad svaret är på den frågan. Jag tror ändå i grund och botten att den enskilda läraren måste stå på sig angående sin vilja att föra in IKT i sin undervisning. Även om man till en början har knappa medel att röra sig med för man försöka vara påhittig och göra det bästa av situationen. Men någonstädes måste det väl ändå börja?
SvaraRaderaDu har så rätt! Klokt!
SvaraRadera